carpediiem

Har tänkt på det här med att "uppskatta livet" för det är verkligen lätt att glömma bort att uppskatta livet man har. Uppskatta alla små ting omkring en, alla människor som finns där och älskar en för den man är. Man finner oftare lättare att hitta problem och stress. Att må dåligt över det man inte har, eller att man inte har mer av vissa saker. Men mest för mig är det att jag går runt och grubblar över att tiden aldrig räcker till.

Jag kan i alla fall säga hur jag är och hur jag känner. Jag är i princip alltid stressad. Jag känner väldigt ofta ångest över att livet är väldigt enformigt. Vad är meningen med att vakna kl8 varje dag, gå till skolan, vara i skolan, komma hem, sova, och sedan samma sak om och om igen. Samma sak varje dag, för vad?

Det känns som att jag hinner med allt annat än plugget, man hinner gå ut med vännerna, vara med familjen, shoppa, äta ute osv. men att plugga? nej det hinner jag aldrig med.. Allt handlar i slutändan om att planera sin tid på bästa möjliga sätt, vilket jag är sämst på och göra. Vilket också senare resulterar i mina betyg. Men hur mycket jag än intalar mig själv om att jag måste börja plugga i tid, så slutar det ändå alltid med att jag pluggar natten före provdagen, visst det brukar gå bra, men inte i närheten av det jag kan få om jag bara satsar liiite. Och får man inte bra på sina prover/inlämningar, resulterar det i ångest. Med andra ord en ond cirkel bildas och fortsätter tills den dagen man antingen jobbar med sitt dröm jobb eller när man blir pensionär.

Jag har alltid velat bli civilpolis, eller snarare hitta idioter som håller sig inom trafficking härvorna, kalla mig naiv, eller som dom flesta säger "sluta kolla på CSI". Visst, jag vet att jag aldrig kommer bli det, trots att de är det jag brinner för. Speciellt ämnet human trafficking. Och kan jag inte jobba inom human trafficking med en ordentlig lön, vet jag inte vad jag vill bli. Har absolut ingen aning. För de är det enda jag brinner för, och som jag aldrig får nog av. Men ingen verkar förstå det.

Nu sitter inte jag här och säger att mitt liv är skit och att allt ändå en dag kommer ta slut så varför kämpa, inte alls. Man ska såklart aldrig ge upp på sin dröm, så länge den är lite realistiskt. Jag har världens bästa familj & vänner. Jag försöker bara säga att det här med följ dina dröm, inte alltid är så enkelt, men en sak som jag har väldigt klart för mig är, att alltid uppskatta dina nära och kära. Och det viktigaste, NJUT av livet, vem vet när just ditt liv är över.

Och nej, jag är inte deprimerad haha. Bara realist.